Kirsch

Artikel i Dalpilen 1916-08-29

Ett sagolikt soldatäfventyr. Tysk flykting som främlingslegionär på väg från Kamerun öfver västfronten till hemlandet.

Den senaste krigsboken i stil med Emdens och Ayshas underbara äfventyr är ”Fremdenlegionär Kirschutgifven af Hans Paaschedjärf, att en författare i en mindre underlig tid än vår snarare skulle ha gjort med den till grund liggande upplevelsen som Kiplings journalister med den stora sjöormen, som de råkat på Atlanten: afstått från att referera hvad ändå ingen människa skullo vilja tro på! Nu äro emellertid förhållandena sådana, att allt kan hända, och när det underbaraste sker hvar dag och kan verifieras med officiella dokument är det ingen risk för legionären Kirsch att nu berätta hvad han upplefvat; mellan den stund då mobiliseringsryktena nådde honom i Afrika, och den då han inställde sig för tjenstgöring inom sitt tyska rullföringsområde. Det är i Duala i tyska Kamerun som Kirsch, eljest anställd på ett varf i Lagos händelsevis befinner sig sysselsatt på en tysk Wörmannångare. Fartyget går just ur dockan efter fullbordad reparation och kaptenen bjuder sin hvita medhjälpare på ett glas för att fira tilldragelsen. Dockmästaren kommer ombord i en båt som ros af negrer. ”Det drar ihop till tjocka” säger han. ”Ryssland mobiliserar”. En af de hvilande männen säger: ”Åh nu för tiden blir det inte krig så lätt, och blir det, så är de färdigt på ett kvart!” Med ens gå flaggor i topp öfver allt i staden och kaptenen står på bryggan och vinkar med ett stort papper. ”Det är krig”, säger han när han kommer ombord. Mariana, ångaren styr till hafs. Det gäller att hinna hem, eller åtminstone så t på grund nära hem som möjligt. Det misslyckas. Negerbesättningen gör myteri och sätter fartyget på grund vid Guldkusten. Ett engelskt krigsfartyg bärgar bytet och Kirsch är krigsfånge – för första gången. I Accra sättes han in på det gamla danska fästet Christiansborg. Därifrån rymmer han säkert förlitande på att landet ska förse honom men lifvsmedel, frukter och rötter, på den vandring mot tyska Togo som han begynner. Han sofver i vildmarken och blir väckt af hyenor som nosa honom i ansiktet. Nästa natt sitter han som Robinson i ett träd. För sina förgyllda uniformsknappar köper i han mat i byarna. När han kommer till Togo, är landet besatt af fienden, och på gränsen till Dahomey faller hann, sjuk och utsvulten i händerna på en fransk militärpatrull. Jag hade det intrycket, att de hälst skulle ha låtit mig ligga kvar i buskn som ett onyttigt föremål. De ta emellertid reda på honom och forsla honom till hamnstaden Dakar. Där tas han emot som schweizare, ett misstag som är särdeles gynnsamt för honom, men som han är oskyldig till, så tillvida att fransmännen utan att fråga honom bedöma hans identitet efter det bref, som de hitta i hans kläder och som är stäldt till en son af alprepubliken. Hamnen är full af folk. Svarta trupper inskeppas under sång och glädjeyttringar. Kirsch anmäler sig hos polisen- Man frågar honom hvad han ämnar ta sig till. Far hem, svarar han. Har ni pengar då? Nej det har han inte, men han tänker gå med som kollämpare. Kaptenerna tar mycket hellre svarta kollämpare, får han veta och det finns just nu inga utsikter att komma sig fram på den banan. Men om han vill åka hem elegant och gratis, finns det ett sätt, han kan få bli legionär. Det är då han får iden att försöka det sista och yttersta medlet att komma hem. Det är inte vackert men c’est la guerre! Han tysken, som bara har ett mål — att kunna inställa sig i fosterlandets tjänst engagerar sig i fiendens armé. Tanken är logisk och enkel. Ingen har så stora utsikter att från fiendesidan komma i kontakt med den tyska krigsmakten som en fransk soldat. Och det är ju dit han vill. Skildringen af öfverresan till Frankrike och utbildningstiden där är full af intressanta drag. Det är inte ofta man under kriget blifvit i tillfälle att se franska militära förhållanden bedömda inifrån - af en tysk. Det är inte några tendensmålningar, åtminstone verka de i osedvanlig grad som försök att se objektivt -- och objektivt betyder i det stora hela taget förstående och sympatiskt. Det är egentligen blott det högre befälet som han kritiserar, och detta hufvudsakligen ur den ytterst tyska synpunkten, att det alltför mycket utsätter sig för kritik ifrån underordnad. Gång på gång försöker han fly. Först till Spanien, i Pyrenéerna, sedan, när han kommer i närheten af den schweiziska gränsen. Det blir arrest några gånger, men allt går väl i alla fall, och innan regementet nått fronten är Kirsch korpral. Till sist kommer han fram. Skildringen af det sorgliga stycke land, som ligger närmast den ohyggliga häxkitteln, är gripande. Han märker frontens närhet på befolkningens förgrämda och slöa utseende. De ha sett så många dra förbi norrut — de ha sett en del af dem på väg söderut. De äro vana vid det och reagera inte för de friska och lefnadsglada soldaternas skämt och entusiasm. Och så är regementet i strid. Det blir ett ohyggligt blodbad, men Kirsch har tur. Redan innan han behöfver på allvar slåss mot sina landsmän, kommer ett tillfälle, då han på en kort minut kan fullfölja den föresats, som han burit på under långa månader. En ohygglig språngmarsch i månskenet öfver det Ingens land, som skiljer de två linjerna — månen lyser olägligt — skotten hagla som pisksnärtar om öronen kamraten, Pinter, också han tysk och legionär, faller! — Och så, strax bakom det sista af de många lik han snubblat öfver, en linje af taggtrådar. Först blef jag rädd; Är det franska grafvarna? Så upptäcker jag ”spanska ryttare”. Sådana ha inte fransmännen. Och nu blixtra också skott tätt framför mig. Jag skrek och vrålade inte skjuta, tysk! En ohygglig tystnad följde, blodet bultade i mina tinningar, Eller var det röster under jorden. Var där någon? Nu höras upprörda tyska röster: Upp med händerna! Stå stilla! Upp med händerna! Därmed är sagan all. Sedan följer, förhören inför olika officerare, misstänksamheten mot hans besynnerliga historier om hur han kommit från Kamerun till västfrontens framsida, till sist verifierandet och erkännandet af denna underbara odyssé bildar bokens afslutning. Elfva skott ha gått igenom hans kläder. Men det är bara småsår. Tur från början till slut! Några veckor senare iklädde sig legionären Kirsch den tyska flottans blåa uniform och fick järnkorset.

max-kirsch-4.jpgmax-kirsch-5.jpgMax Kirsch spelade sig själv i en tysk film från 1921. ”Fremdenlegionär Kirsch

Bilderna på filmaffischerna från nätet.

 

 

 
 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)